Svenssons Loge betestår än idag av ett boningshus, två härbren och en i vinkel sammanbyggd loge och ladugård. På tunet finns också brunn och flaggstång. Redan 1967 blev den timrade ladugården ett decentraliserat centrum för konst, hantverk och kultur.Det var 1967 som femhundra kvadratmeter ladugård, stall och hönshus förvandlades till keramikverkstad, silversmedja och utställningslokal för konst- och konsthantverk. Ett idealsamhälle kan det tyckas för de som inte trivdes i storstaden. Inte ens efter den första stora konflikten 1968 ("Trojkan som brast") ville de som fick vara kvar lämna stället. Det berodde på att de som arbetade där hade påverkats av storslagna visioner om ett kulturcentrum alá Alex Svensson.
Redan 1966 köpte han lantgården, men Alex blev frälst några år tidigare. Tillsammans med sin vän (Edvard Gummerus) fotvandrade de i området. När han hörde Fänforsens brusande blev han salig, men det var inte brusandet som fängslade honom. De blånade bergen på sluttningarna hade oändligt gröna barrskogar och det gjorde honom lyrisk.
Som en enveten mygga bet han sig fast i Björbobygden. Här skulle han skapa något enastående och det var instinkten som drev honom. Utan någon, om man bortser från Lilian och några andra vilsekomna och förryckta existenser tänkte han frambringa det som ingen annan vågat göra förut. Idén var enkel; de turister (bilister) som var på väg till Mora och Älvdalen skulle ta en avstickare när de såg skylten "Svenssons Loge". Sedan skulle de åka över bron, men inte nog med de, efter bron skulle de svänga till höger och köra mot strömmen ända fram till logen.
Så filosoferade idealisten, lokajournalisten, PR-konsulten, författaren och konsthandlaren Svensson, men det skulle inte fungera i praktiken? De bilister som åkte förbi Björbo hade rest långt och därför hade de bortom. Framför allt var de inga konsumenter av "finkultur". Hade logen legat på andra sidan forsen då hade förutsättningarna varit bättre.
Däremot vällde det in besökare när Alex tog dit olika kulturpersonligheter. Tavlor, keramik och skulpturer såldes på löpande band. Mest var det folket ifrån trakten som invaderade stället, men evenemangen var omtalade i hela landet. 1975 skrev Per Olof Sundman en artikel i Vecko-Journalen om kulturdagarna på Svenssons loge.
På grund av det som jag skrivit om Alex så måste jag berätta om några andra som arbetade där. En av dem var maestro Ernst Egon Andersson. Han var keramiker, grafiker, akvarellmålare och skribent. Delvis kan Egons keramik upplevas som dyster och mörk, men det är enligt min mening en avspegling av den äkta Egonismen. Glasyrerna är sagolika och påminner om John Baurs trollskogsartiga akvareller.
1968 drog Egon till Åminne i Hälleforsnäs. Han kunde inte vara kvar. Det var alla överens om, men de blev Alxes som gav honom sparken - se avskedsbrev i kommentar nedan.
Nu är det kanske någon som undrar vad som hände och varför Andersson hamnade i Björbo? Det kan låta konstigt, men han blev inbjuden av Alex. Mångsysslaren Per Anders Oskar Lindqvist från Oxelösund följde också med. Han gick under epitetet Uppfinnar-Jocke, men helst ville han bli kallad Pär-Lemour. Alla tre var bördiga i området och därför kände "...triolen från Flen" (ur Kurbiten 1967) till en början stor samhörighet.
Per och Egon lämnade stället samtidigt, men det var med bitterhet. Ryktet om att Alex var en humbug som lurade alla gick inte att tvätta bort i en handvändning. Det som fick honom på andra tankar var att han i Åminne slapp alla frågvisa turister. Den besökare som frågade "Hur är det att arbeta med händerna?" fick som svar att "Jag är ingen djälva manikör!".
Apdrejandet var med andra ord inget för majstro. Han var en ensam varg med rötter i den Sörmländska urskogen. Dessutom menade Egon att Alex borde ha varit mer generös. "Istället för att smyga med vinflaskorna kunde han delat med sig" sa han när bara Pelle och Ingvar hörde på.
I bostaden serverades det nämligen nästan varje dag sup-erba vinsorter till lammkotletter medan de anställda drack vatten till snabbmakaroner och korv. Det tyckte Alex var pittoreskt (så har "alltid" konstnärer haft det), men det tyckte inte de som tvingades leva upp till denna myt.
När han sedan gjorde anspråk på delar av grannens mark då var det inte bara Egon som tyckte att han gått över gränsen utan också alla andra.
Apdrejandet var med andra ord inget för majstro. Han var en ensam varg med rötter i den Sörmländska urskogen. Dessutom menade Egon att Alex borde ha varit mer generös. "Istället för att smyga med vinflaskorna kunde han delat med sig" sa han när bara Pelle och Ingvar hörde på.
I bostaden serverades det nämligen nästan varje dag sup-erba vinsorter till lammkotletter medan de anställda drack vatten till snabbmakaroner och korv. Det tyckte Alex var pittoreskt (så har "alltid" konstnärer haft det), men det tyckte inte de som tvingades leva upp till denna myt.
När han sedan gjorde anspråk på delar av grannens mark då var det inte bara Egon som tyckte att han gått över gränsen utan också alla andra.
Föremålen på bilden är tillverkad av Ingvar (elev) och Egon. De arbetade tillsammans 1968, (burken och muggen i mitten är Egons) men efter ett halvår flyttade han till Åminne. Ingvar var kvar ett år till, men då körde han keramikugnen. Keramiken bevisar mästarens känsla för glasyren. Många saker som han gjort finns som samlarobjekt i stugorna. Foto: Leo, Björbo Svensson loge 1969
Om Egon måste jag också säga att han var som bäst när han målade akvarell. Så var det inte efter branden 1990, en eldsvåda som ödelade både hans hem och keramikverkstad utan så var det senare. Fem år efter branden for han till Söder och blev skandalskrivare på Rix-komposten. (se Leos Annaler II)
Detta skröt han ofta med och framför allt att visa bybor jagade honom med blåslampa. De var inte enbart arga på honom för att han i tidningen skrivit om brukets affärer med tyskarna under kriget, ett kärt ämne förresten, utan de var rosenrasande på honom när han sa vad han tyckte om idrotts- och bingofolket.
Egon, även kallad Göl-Egon var som bäst när han målade akvarell. Motivet, som föreställer några björkar utanför fönstret där han hade sin bostad och ateljé gjorde han på 1970-talet. Bild: Ernst Egon Andersson, 1979 Åminne Södermanland.
Påhoppet fick allvarliga konsekvenser, men när hämnden kom uteblev effekten. I hela sitt liv hade Egon nämligen väntat på att ortsborna skulle ge honom en "lyckospark". Är man som jag konspiratoriskt lagd då misstänker man att även branden var anlagd.
Den storvulna satsningen på Rix-komposten var inte möjlig utan Ingvar (Leo) från Björbotiden och Staffan Palmcrantz, lärare vid konstskolan (Leksand) i slutet av 1960-talet. Sedan bar det av till Vårdinge folkhögskola innan han återigen damp ner i hembygds slaghögar.
I slutet av 1990-talet målade han blommor i minnenas sumpmarker. Där drömde han om att få konsthögskolans rektor och elever (konstfack) intresserad av de lokaler som stod tomma vid bruket i Hälleforsnäs.
Egon, även kallad Göl-Egon var som bäst när han målade akvarell. Motivet, som föreställer några björkar utanför fönstret där han hade sin bostad och ateljé gjorde han på 1970-talet. Bild: Ernst Egon Andersson, 1979 Åminne Södermanland. Påhoppet fick allvarliga konsekvenser, men när hämnden kom uteblev effekten. I hela sitt liv hade Egon nämligen väntat på att ortsborna skulle ge honom en "lyckospark". Är man som jag konspiratoriskt lagd då misstänker man att även branden var anlagd.
Den storvulna satsningen på Rix-komposten var inte möjlig utan Ingvar (Leo) från Björbotiden och Staffan Palmcrantz, lärare vid konstskolan (Leksand) i slutet av 1960-talet. Sedan bar det av till Vårdinge folkhögskola innan han återigen damp ner i hembygds slaghögar.
I slutet av 1990-talet målade han blommor i minnenas sumpmarker. Där drömde han om att få konsthögskolans rektor och elever (konstfack) intresserad av de lokaler som stod tomma vid bruket i Hälleforsnäs.
