Svenssons Loge betestår än idag av ett boningshus, två härbren och en i vinkel sammanbyggd loge och ladugård. På tunet finns också brunn och flaggstång. Redan 1967 blev den timrade ladugården ett decentraliserat centrum för konst, hantverk och kultur.Det var 1967 som femhundra kvadratmeter ladugård, stall och hönshus förvandlades till keramikverkstad, silversmedja och utställningslokal för konst- och konsthantverk. Ett idealsamhälle kan det tyckas för de som inte trivdes i storstaden. Inte ens efter den första stora konflikten 1968 ("Trojkan som brast") ville de som fick vara kvar lämna stället. Det berodde på att de som arbetade där hade påverkats av storslagna visioner om ett kulturcentrum alá Alex Svensson.
Redan 1966 köpte han lantgården, men Alex blev frälst några år tidigare. Tillsammans med sin vän (Edvard Gummerus) fotvandrade de i området. När han hörde Fänforsens brusande blev han salig, men det var inte brusandet som fängslade honom. De blånade bergen på sluttningarna hade oändligt gröna barrskogar och det gjorde honom lyrisk.
Som en enveten mygga bet han sig fast i Björbobygden. Här skulle han skapa något enastående och det var instinkten som drev honom. Utan någon, om man bortser från Lilian och några andra vilsekomna och förryckta existenser tänkte han frambringa det som ingen annan vågat göra förut. Idén var enkel; de turister (bilister) som var på väg till Mora och Älvdalen skulle ta en avstickare när de såg skylten "Svenssons Loge". Sedan skulle de åka över bron, men inte nog med de, efter bron skulle de svänga till höger och köra mot strömmen ända fram till logen.
Så filosoferade idealisten, lokajournalisten, PR-konsulten, författaren och konsthandlaren Svensson, men det skulle inte fungera i praktiken? De bilister som åkte förbi Björbo hade rest långt och därför hade de bortom. Framför allt var de inga konsumenter av "finkultur". Hade logen legat på andra sidan forsen då hade förutsättningarna varit bättre.
Däremot vällde det in besökare när Alex tog dit olika kulturpersonligheter. Tavlor, keramik och skulpturer såldes på löpande band. Mest var det folket ifrån trakten som invaderade stället, men evenemangen var omtalade i hela landet. 1975 skrev Per Olof Sundman en artikel i Vecko-Journalen om kulturdagarna på Svenssons loge.
På grund av det som jag skrivit om Alex så måste jag berätta om några andra som arbetade där. En av dem var maestro Ernst Egon Andersson. Han var keramiker, grafiker, akvarellmålare och skribent. Delvis kan Egons keramik upplevas som dyster och mörk, men det är enligt min mening en avspegling av den äkta Egonismen. Glasyrerna är sagolika och påminner om John Baurs trollskogsartiga akvareller.
1968 drog Egon till Åminne i Hälleforsnäs. Han kunde inte vara kvar. Det var alla överens om, men de blev Alxes som gav honom sparken - se avskedsbrev i kommentar nedan.
Nu är det kanske någon som undrar vad som hände och varför Andersson hamnade i Björbo? Det kan låta konstigt, men han blev inbjuden av Alex. Mångsysslaren Per Anders Oskar Lindqvist från Oxelösund följde också med. Han gick under epitetet Uppfinnar-Jocke, men helst ville han bli kallad Pär-Lemour. Alla tre var bördiga i området och därför kände "...triolen från Flen" (ur Kurbiten 1967) till en början stor samhörighet.
Per och Egon lämnade stället samtidigt, men det var med bitterhet. Ryktet om att Alex var en humbug som lurade alla gick inte att tvätta bort i en handvändning. Det som fick honom på andra tankar var att han i Åminne slapp alla frågvisa turister. Den besökare som frågade "Hur är det att arbeta med händerna?" fick som svar att "Jag är ingen djälva manikör!".
Apdrejandet var med andra ord inget för majstro. Han var en ensam varg med rötter i den Sörmländska urskogen. Dessutom menade Egon att Alex borde ha varit mer generös. "Istället för att smyga med vinflaskorna kunde han delat med sig" sa han när bara Pelle och Ingvar hörde på.
I bostaden serverades det nämligen nästan varje dag sup-erba vinsorter till lammkotletter medan de anställda drack vatten till snabbmakaroner och korv. Det tyckte Alex var pittoreskt (så har "alltid" konstnärer haft det), men det tyckte inte de som tvingades leva upp till denna myt.
När han sedan gjorde anspråk på delar av grannens mark då var det inte bara Egon som tyckte att han gått över gränsen utan också alla andra.
Apdrejandet var med andra ord inget för majstro. Han var en ensam varg med rötter i den Sörmländska urskogen. Dessutom menade Egon att Alex borde ha varit mer generös. "Istället för att smyga med vinflaskorna kunde han delat med sig" sa han när bara Pelle och Ingvar hörde på.
I bostaden serverades det nämligen nästan varje dag sup-erba vinsorter till lammkotletter medan de anställda drack vatten till snabbmakaroner och korv. Det tyckte Alex var pittoreskt (så har "alltid" konstnärer haft det), men det tyckte inte de som tvingades leva upp till denna myt.
När han sedan gjorde anspråk på delar av grannens mark då var det inte bara Egon som tyckte att han gått över gränsen utan också alla andra.
Föremålen på bilden är tillverkad av Ingvar (elev) och Egon. De arbetade tillsammans 1968, (burken och muggen i mitten är Egons) men efter ett halvår flyttade han till Åminne. Ingvar var kvar ett år till, men då körde han keramikugnen. Keramiken bevisar mästarens känsla för glasyren. Många saker som han gjort finns som samlarobjekt i stugorna. Foto: Leo, Björbo Svensson loge 1969
Om Egon måste jag också säga att han var som bäst när han målade akvarell. Så var det inte efter branden 1990, en eldsvåda som ödelade både hans hem och keramikverkstad utan så var det senare. Fem år efter branden for han till Söder och blev skandalskrivare på Rix-komposten. (se Leos Annaler II)
Detta skröt han ofta med och framför allt att visa bybor jagade honom med blåslampa. De var inte enbart arga på honom för att han i tidningen skrivit om brukets affärer med tyskarna under kriget, ett kärt ämne förresten, utan de var rosenrasande på honom när han sa vad han tyckte om idrotts- och bingofolket.
Egon, även kallad Göl-Egon var som bäst när han målade akvarell. Motivet, som föreställer några björkar utanför fönstret där han hade sin bostad och ateljé gjorde han på 1970-talet. Bild: Ernst Egon Andersson, 1979 Åminne Södermanland.
Påhoppet fick allvarliga konsekvenser, men när hämnden kom uteblev effekten. I hela sitt liv hade Egon nämligen väntat på att ortsborna skulle ge honom en "lyckospark". Är man som jag konspiratoriskt lagd då misstänker man att även branden var anlagd.
Den storvulna satsningen på Rix-komposten var inte möjlig utan Ingvar (Leo) från Björbotiden och Staffan Palmcrantz, lärare vid konstskolan (Leksand) i slutet av 1960-talet. Sedan bar det av till Vårdinge folkhögskola innan han återigen damp ner i hembygds slaghögar.
I slutet av 1990-talet målade han blommor i minnenas sumpmarker. Där drömde han om att få konsthögskolans rektor och elever (konstfack) intresserad av de lokaler som stod tomma vid bruket i Hälleforsnäs.
Egon, även kallad Göl-Egon var som bäst när han målade akvarell. Motivet, som föreställer några björkar utanför fönstret där han hade sin bostad och ateljé gjorde han på 1970-talet. Bild: Ernst Egon Andersson, 1979 Åminne Södermanland. Påhoppet fick allvarliga konsekvenser, men när hämnden kom uteblev effekten. I hela sitt liv hade Egon nämligen väntat på att ortsborna skulle ge honom en "lyckospark". Är man som jag konspiratoriskt lagd då misstänker man att även branden var anlagd.
Den storvulna satsningen på Rix-komposten var inte möjlig utan Ingvar (Leo) från Björbotiden och Staffan Palmcrantz, lärare vid konstskolan (Leksand) i slutet av 1960-talet. Sedan bar det av till Vårdinge folkhögskola innan han återigen damp ner i hembygds slaghögar.
I slutet av 1990-talet målade han blommor i minnenas sumpmarker. Där drömde han om att få konsthögskolans rektor och elever (konstfack) intresserad av de lokaler som stod tomma vid bruket i Hälleforsnäs.
3 kommentarer:
Britt sa den 5 juli 2008...
ja nu har jag läst igenom bloggen och tittat på bilderna och funnit att:
"Lilian och några andra vilsekomna och förtryckta existenser" ............är det oss du talar om? Ingvar, Britt, Barbro, Ulf, Gun + lite andra som Janne och Gunilla?
Vad jag kan se var vi inte mera förtryckta och mera vilsegågna än andra ungdomar. Precis som idag. Samhället är inte förtjusta i ungdomar och att ungdomar gör sig hörda.
Sen kan man ju undra om konstnärer har en speciell ådra som dom ådragit sig under sin uppväxt eller om dom besitter en speciell känslighet som måste till uttryck. Eller båda. Mera djup tack!
"keramikerna Ingvar och Egon arbetade tillsammans" VA?
Vad gjorde då keramikerna Barbro och Britt? Var dom inte ens närvarande? Jag trodde att det handlade om hela Logens konstellation. Inte enbart den manliga sidan av saken.
Där fick du.
Britt
Till Pelle och Egon
Trojkan som brast
Rakt på sak: Det trojkasamarbete vi beslöt oss för i våras har inte genomförts. Vi har alla skuld till det och att gå in på fördelningen av ansvaret för nuvarande situationen finner jag ganska meningslöst.
Som jag uppfattar det, saknar ni det grundläggande förtroende för mig, mina avsikter med Svenssons Loge och mitt sätt att arbeta.
Jag tror det är dags nu att definitivt avsluta det trojkasamarbete som aldrig fick möjlighet att utvecklas. Efter den senaste tidens händelser saknar jag också tron på att det någonsin kan bli ett bra företag med oss tre som kompanjoner.
Därför vill jag föreslå att vi skiljs åt, men att vi gör detta utan större bitterhet. Jag vill också föreslå att vi (om ni så vill) fortsätter samarbeta, men på andra grunder än hittills. Och framförallt på betydligt klarare grunder.
Verksamheten måste nu i stor utsträckning sättas på sparlågat, främst kanske på grund av att jag tycks fastnat i min vapenfria tjänstgöring. Amsterdamutställningen skall dock genomföras. Det har jag fått för-
säkringar om från Länsarbetsnämden. Självklart räknar jag med att ni är representerade i Amsterdam.
Mitt förslag i korta punkter:
1. Trojka samarbetet förklaras avslutat.
2. Ni startar verkstaden i Hälleforsnäs medan AMS- intresset ännu är varmt.
3. Vi gör en överenskommelse som innebär att jag hjälper er att sälja. Den keramik ni vill lämna över till mig och att detta sker efter på förhand uppgjorda villkor.
4. 0m ni behöver använda Björbougnen, t.ex. för stengodsglasyrer kan detta ske på villkor som ni kommer överens om.
5. Det arbete av bestående värde som ni lagt ner på verkstaden har jag värderat till 5.000 kr. Denna summa är jag beredd att betala före 1969 års utgång. I dag har jag inga pengar.
6. Vad jag i övrigt har av skulder till er vill jag betala snarast, men dock tidigast i januari månad 1969 (om om inte utställningen i Uppsala ger bra resultat).
7. Men de ekonomiska åtaganden jag gör under punkterna 5 och 6 skall vi anse att våra mellanhavanden fram till i dag är helt uppklarade.
8. 0m ni förser Björbo keramik med forngivning i fortsättningen, skall royalty utgå efter särskild över-enskommelse, som träffas när den frågan blir aktuell.
9. All egendom som inte personligen medförts till Björbo Keramik tillhör Svenssons Loge och Björbo keramik. Finns tveksamhet om vad som bör eller får bortföras från verkstaden, bör vi kunna komma
överens i varje särkilt fall.
10. Hur konfliktrikt vårt samarbete hittills varit, finns det ingen anledning för oss att bekämpa varandra. Snarare tvärtom.
Skrivit i Falun 27.11.1968.
Alex Svensson
Hej!
Jag kommer ifrån Hälleforsnäs och tycker att Egons akvareller är fantastiska. Äger själv en akvarell med motiv av en mossbeklädd sten i granskog. Har även några små keramikföremål. Ville bara tacka för trevlig information om denne speciella men mycket trevliga konstnär!
//kajjan
Skicka en kommentar