Inläggen nedan bör inte läsas av den som tar livet på för stort allvar.

Ännu en sak bör den som läser bloggen veta och det är att här finns det inget som är fel eller rätt. Alt jag gör handlar om att ge vissa och även mig själv en känga. Skostorlek 46 är bäst därför överlägset, men även de som har små fötter kan sparkas på smalbenen. Å, förlåt "... trampa på en öm tå" ska det vara!

Kan man inte med humor se på sig själv utifrån då uppfattas det jag skrivit som en anklagelse. Så kan det vara torts att alla vet att det inte finns några helgon.

Varför Svenssons Loge?

Svenssons Loge betestår än idag av ett boningshus, två härbren och en i vinkel sammanbyggd loge och ladugård. På tunet finns också brunn och flaggstång. Redan 1967 blev den timrade ladugården ett decentraliserat centrum för konst, hantverk och kultur.

Det var 1967 som femhundra kvadratmeter ladugård, stall och hönshus förvandlades till keramikverkstad, silversmedja och utställningslokal för konst- och konsthantverk. Ett idealsamhälle kan det tyckas för de som inte trivdes i storstaden. Inte ens efter den första stora konflikten 1968 ("Trojkan som brast") ville de som fick vara kvar lämna stället. Det berodde på att de som arbetade där hade påverkats av storslagna visioner om ett kulturcentrum alá Alex Svensson.


Redan 1966 köpte han lantgården, men Alex blev frälst några år tidigare. Tillsammans med sin vän (Edvard Gummerus) fotvandrade de i området. När han hörde Fänforsens brusande blev han salig, men det var inte brusandet som fängslade honom. De blånade bergen på sluttningarna hade oändligt gröna barrskogar och det gjorde honom lyrisk.

Som en enveten mygga bet han sig fast i Björbobygden. Här skulle han skapa något enastående och det var instinkten som drev honom. Utan någon, om man bortser från Lilian och några andra vilsekomna och förryckta existenser tänkte han frambringa det som ingen annan vågat göra förut. Idén var enkel; de turister (bilister) som var på väg till Mora och Älvdalen skulle ta en avstickare när de såg skylten "Svenssons Loge". Sedan skulle de åka över bron, men inte nog med de, efter bron skulle de svänga till höger och köra mot strömmen ända fram till logen.

Så filosoferade idealisten, lokajournalisten, PR-konsulten, författaren och konsthandlaren Svensson, men det skulle inte fungera i praktiken? De bilister som åkte förbi Björbo hade rest långt och därför hade de bortom. Framför allt var de inga konsumenter av "finkultur". Hade logen legat på andra sidan forsen då hade förutsättningarna varit bättre.

Däremot vällde det in besökare när Alex tog dit olika kulturpersonligheter. Tavlor, keramik och skulpturer såldes på löpande band. Mest var det folket ifrån trakten som invaderade stället, men evenemangen var omtalade i hela landet. 1975 skrev Per Olof Sundman en artikel i Vecko-Journalen om kulturdagarna på Svenssons loge.

På grund av det som jag skrivit om Alex så måste jag berätta om några andra som arbetade där. En av dem var maestro Ernst Egon Andersson. Han var keramiker, grafiker, akvarellmålare och skribent. Delvis kan Egons keramik upplevas som dyster och mörk, men det är enligt min mening en avspegling av den äkta Egonismen. Glasyrerna är sagolika och påminner om John Baurs trollskogsartiga akvareller.

1968 drog Egon till Åminne i Hälleforsnäs. Han kunde inte vara kvar. Det var alla överens om, men de blev Alxes som gav honom sparken - se avskedsbrev i kommentar nedan.

Nu är det kanske någon som undrar vad som hände och varför Andersson hamnade i Björbo? Det kan låta konstigt, men han blev inbjuden av Alex. Mångsysslaren Per Anders Oskar Lindqvist från Oxelösund följde också med. Han gick under epitetet Uppfinnar-Jocke, men helst ville han bli kallad Pär-Lemour. Alla tre var bördiga i området och därför kände "...triolen från Flen" (ur Kurbiten 1967) till en början stor samhörighet.

Per och Egon lämnade stället samtidigt, men det var med bitterhet. Ryktet om att Alex var en humbug som lurade alla gick inte att tvätta bort i en handvändning. Det som fick honom på andra tankar var att han i Åminne slapp alla frågvisa turister. Den besökare som frågade "Hur är det att arbeta med händerna?" fick som svar att "Jag är ingen djälva manikör!".

Apdrejandet var med andra ord inget för majstro. Han var en ensam varg med rötter i den Sörmländska urskogen. Dessutom menade Egon att Alex borde ha varit mer generös. "Istället för att smyga med vinflaskorna kunde han delat med sig" sa han när bara Pelle och Ingvar hörde på.

I bostaden serverades det nämligen nästan varje dag sup-erba vinsorter till lammkotletter medan de anställda drack vatten till snabbmakaroner och korv. Det tyckte Alex var pittoreskt (så har "alltid" konstnärer haft det), men det tyckte inte de som tvingades leva upp till denna myt.

När han sedan gjorde anspråk på delar av grannens mark då var det inte bara Egon som tyckte att han gått över gränsen utan också alla andra.

Föremålen på bilden är tillverkad av Ingvar (elev) och Egon. De arbetade tillsammans 1968, (burken och muggen i mitten är Egons) men efter ett halvår flyttade han till Åminne. Ingvar var kvar ett år till, men då körde han keramikugnen. Keramiken bevisar mästarens känsla för glasyren. Många saker som han gjort finns som samlarobjekt i stugorna. Foto: Leo, Björbo Svensson loge 1969


Om Egon måste jag också säga att han var som bäst när han målade akvarell. Så var det inte efter branden 1990, en eldsvåda som ödelade både hans hem och keramikverkstad utan så var det senare. Fem år efter branden for han till Söder och blev skandalskrivare på Rix-komposten. (se Leos Annaler II)

Detta skröt han ofta med och framför allt att visa bybor jagade honom med blåslampa. De var inte enbart arga på honom för att han i tidningen skrivit om brukets affärer med tyskarna under kriget, ett kärt ämne förresten, utan de var rosenrasande på honom när han sa vad han tyckte om idrotts- och bingofolket.Egon, även kallad Göl-Egon var som bäst när han målade akvarell. Motivet, som föreställer några björkar utanför fönstret där han hade sin bostad och ateljé gjorde han på 1970-talet. Bild: Ernst Egon Andersson, 1979 Åminne Södermanland.


Påhoppet fick allvarliga konsekvenser, men när hämnden kom uteblev effekten. I hela sitt liv hade Egon nämligen väntat på att ortsborna skulle ge honom en "lyckospark". Är man som jag konspiratoriskt lagd då misstänker man att även branden var anlagd.

Den storvulna satsningen på Rix-komposten var inte möjlig utan Ingvar (Leo) från Björbotiden och Staffan Palmcrantz, lärare vid konstskolan (Leksand) i slutet av 1960-talet. Sedan bar det av till Vårdinge folkhögskola innan han återigen damp ner i hembygds slaghögar.

I slutet av 1990-talet målade han blommor i minnenas sumpmarker. Där drömde han om att få konsthögskolans rektor och elever (konstfack) intresserad av de lokaler som stod tomma vid bruket i Hälleforsnäs.

Krutis uppgång och Ingvars avfall

När eleverna Ingvar och Krutis försökte frigöra sig från maestros inflytande blev det problem. För det första visste inte Ingvar vilken dekor han skulle ha i produktionen när Egon gav sig iväg. Det berodde på att läraren inte tyckte om blommor och blad. När han sedan fick  höra andras synpunkter på mästarens keramik då blev det många frågetecken. Då blev det svårt, för att inte säga omöjligt om man som Ingvar inte har nån bestämd uppfattning om estetiken.Skålen eller krukan visar Ingvars "enorma" behov av att gå sin egen väg. Dekoren hittade han inom det Sydamerikanska kulturområdet. Foto och keramik: Ingvar, ABF Gubbängen Stockholm 1975

Detta gällde inte Krutis. På logen arbetade han i bara sex månader. Enligt honom berodde det på att han hade synpunkter på hur företaget skulle skötas. Tio år senare hade Krutis egen verkstad i Gamla Stan och 2008 flyttade han till Gävle, men från början var han företagsekonom och gick på den företagsekonomiska linjen vid Leksands folkhögskola. På fritiden drev han ”Klubb Rap", som låg vid brofästet nära Noret. Det var han som gav Egon mästartitel.

I motsatts till Ingvar hade Krutis samma känsla för det estetiska som Egon. Det berodde på att han var med vid starten och då gällde det att hitta något säljbart. I början sneglade han och även Egon på Gustavsberg som Krutis haft kontakt med en kort period innan han kom till Björbo, men de höll inte måttet. Tillslut hittade Egon sitt signum i den fornnordiska kulturtraditionen och Krutis hängde på.Fatet är ett bra exempel på att Krutis hade haft kontakt med en av Fribergs drejare vid Gustavsberg STUDIO. Ljuslyckta med sopp ligger honom däremot i fatet - ett bevis på en folklig humor med erotiska anspelningar som esteten inte tycker om. Foto: LT Gamla Stan 2009

Ingvar som däremot ville frigöra sig från mästarens påverkan insåg att det enda sättet att kom ifrån hans influens var att skulptera. Tyvärr minns få hans första keramikutställning och den skulptur som föreställde konstnärens eget avfall. Trots att den var förgylld hade den inga konstnärliga kvalitéer att tala om, men många besökare såg däremot i skapelsen en drakdödare.

Om Ingvar kan man inte i dag säga det Alex sa om honom 1968 dvs. "Han är som en ledsen hund, klappar man honom kan han bitas!". Det positiva är att han numera låter den goda kärnan växa. Med andra ord har han hitta sig själv och vet vad han vill göra med sitt liv.

För rättvisans skull kan jag nämna att Krutis tillhör de som ekonomiskt lyckas bäst inom det keramiska yrkesområdet. Han kan till och med skryta med att han vinstmaximerat. En bidragande orsak var den omtalade nässköljaren, men eftersom han ville ha lönsamhet då var han tvungen ge avkall på det konstnärliga.

En bidragande orsak till Krutis vinstmaximering var den omtalade nässköljaren, men för att gå med vinst var han tvungen att ge avkall på det konstnärliga. Att pipen hade formen av en manslem var inte av "ondo" utan det var av nödvändighet. Trycket i den långa pipen gör att näsgågen rensas ordentligt. Foto: LT Stockholm 2009.


Han skapade därför en produkt som inte hade något med det vi i dagligt tal kallar keramik - pipen hade formen av en manslem. Läget i Gamla Stan betydde också en del, men helt avgörande, om man vill tjäna mycket pengar är att ha näsa för en bra affär.

Om Krutis produktionen i övrigt kan man säga att många föremål har pornografisk anspelning. Detta är något som esteten upplever som vulgärt och enbart som pub-likferie. Mot detta kan man invända och säga att folklig humor har aldrig varit särskilt populär i sådana kretsar. Med andra ord är Krutis en god representant för alla de som vill producera erotiska skapelser utan att skämmas.

Britt Larsson solar sig i skenet!

Britt tillhörde, liksom Ingvar de vilsekomna och förrykta existenser som uppehöll sig på Svensson loge i slutet av 1960-talet. När de arbetade tillsammans var det som sagt ingen som vågade dekor sina föremål med blommor och blad. Det var Egons uppfattning som härskade i konstnärskollektivet och mästarens omdömen stod högt i rang.

Britt och Ingvar tillsammans under Egons pisspotta. Utförandet var lika genialt som komiskt. Mitt på pottkanten finns det en ring som förhindra spill på golvet vid morgonstånd. Foto; Annalisa Lidell, Björbo Svensson loge Dalarna 1968.

Det som hände Britt kan man säga är godartat, om man bortser från ett kort förhållande med Ingvar 1968-69 och alla annan avfallshantering. Efter bara några år slutade hon med keramiken och istället började hon måla. På detta område hade hon tidigare ”fuskat” så det var ingett nytt, men när hon gifte sig och fick barn blev det som det brukar - ett lååångt uppehåll. Tillslut gav hon upp och började måla igen, men då fick barnen snällt följa med ut i naturen till allmänhetens beskådan.

I Britts måleri var det i början fler mörka tonarter än ljusa och de påminde om maestro sagolika keramik, men efterhand blev de ljusare och fulla av glädje. Bilderna var också drömlika och symboliska, men när genombrott kom glödde solen och lyste upp den "stillsamma" tillvaron. Det resulterade 2005 i en utställning på Galleri Bondesonen, men innan hade hon flera utställningar i Dalarna.

Tillslut fann Britt den glödande sol som lyste upp den "stillsamma" tillvaron. Det resulterade 2005 i en utställning på Galleri Bondesonen, men innan hade hon flera utställningar i Dalarna. Målning; Britt Larsson, Västansjö Borlänge Dalarna 2005.

Om Britt bör man tillägg att hon och Barbro Sörman skapade en egen variant av Egonismen. De använde flitigt stänkglasyrerna, ett slags kamouflage skulle man kanske kunna säga. Glasyrstänken såg ut som stora bläckklumpar (blommor), men när Egon försvann från scenen vältrade de som vågade sig i ett hav av blommande ängar. Britts sinne för akantusen växte i takt med att hon inte längre kände sig fängslad av mästarens formspråk.

Ulf Engström blev vid sitt städ

Om Ulf måste man säga att han var annorlunda. Silversmed blev han redan 1960. Med keramik arbetade han bara en kort period och då blev det perfekt. Inte ett "streck" blev till utan att det var en medveten tanke bakom.

I Tuuloskorpis anda registrerar han idag med en "billig" kamera den enkla människan i Dala-Floda och på de nordatlantiska öarna. Dit reser han ofta för att få vara ifred och frihet. För övrigt var han den ende i Björbo som berömde Ingvars skulptur. Han sa att föremålet hade en inneboende dynamik som man bara kan hitta hos den franske konstnären Closett.

Ulf blev silversmed redan 1960. Med keramik arbetade han bara en kort period. Även ringar och halsband är perfekta. Foto och silverarbeten; Ulf Engström 1969 Björbo

Om honom kan jag avsluta denna lilla subjektiva betraktelse över de som arbeta på logen 1968-69 med att säga att han liksom Ingvar var allvarligt lagd, men när allt kommer omkring är de vandras motsatts. Ulf bryr sig inte om vad andra tycker om honom, men det gör Ingvar. Ulf går sin egen väg och han lämnar bakom sig det som han inte behöver, men Ingvar ältar däremot det som han varit med om tills han blir grön i ansiktet av ilska (grön = klar). Ulf satt ofta ensam i sin verkstad och knackade på sitt städ medan Ingvar efter drejandet plitade på ett manus med temat; bli älskad för den man är och inte för hur duktig man varit.


På den här bilden gör Ingvar ett uppkast till manus. Bokens arbetsnamn hade den passande titeln "Bror-Duktig". Foto; Ulf Engström, Dala-Floda Dalarna 1968.

Noggrannhet var också något som Ulf ärvt av sin far Ivan och det gav resultat, men Ingvars manus var något han spydde upp (uppkast) och som inte gick att läsa eller förstå. Periodvis levde Ulf på gammal fil, något som av omgivningen uppfattades som en form av späkning, men det gjorde honom smal. Någon mage som Ingvar skaffat sig (Barbros åsikt) med åren får han heller inte uppleva.