Britt Larsson solar sig i skenet!

Britt tillhörde, liksom Ingvar de vilsekomna och förrykta existenser som uppehöll sig på Svensson loge i slutet av 1960-talet. När de arbetade tillsammans var det som sagt ingen som vågade dekor sina föremål med blommor och blad. Det var Egons uppfattning som härskade i konstnärskollektivet och mästarens omdömen stod högt i rang.

Britt och Ingvar tillsammans under Egons pisspotta. Utförandet var lika genialt som komiskt. Mitt på pottkanten finns det en ring som förhindra spill på golvet vid morgonstånd. Foto; Annalisa Lidell, Björbo Svensson loge Dalarna 1968.

Det som hände Britt kan man säga är godartat, om man bortser från ett kort förhållande med Ingvar 1968-69 och alla annan avfallshantering. Efter bara några år slutade hon med keramiken och istället började hon måla. På detta område hade hon tidigare ”fuskat” så det var ingett nytt, men när hon gifte sig och fick barn blev det som det brukar - ett lååångt uppehåll. Tillslut gav hon upp och började måla igen, men då fick barnen snällt följa med ut i naturen till allmänhetens beskådan.

I Britts måleri var det i början fler mörka tonarter än ljusa och de påminde om maestro sagolika keramik, men efterhand blev de ljusare och fulla av glädje. Bilderna var också drömlika och symboliska, men när genombrott kom glödde solen och lyste upp den "stillsamma" tillvaron. Det resulterade 2005 i en utställning på Galleri Bondesonen, men innan hade hon flera utställningar i Dalarna.

Tillslut fann Britt den glödande sol som lyste upp den "stillsamma" tillvaron. Det resulterade 2005 i en utställning på Galleri Bondesonen, men innan hade hon flera utställningar i Dalarna. Målning; Britt Larsson, Västansjö Borlänge Dalarna 2005.

Om Britt bör man tillägg att hon och Barbro Sörman skapade en egen variant av Egonismen. De använde flitigt stänkglasyrerna, ett slags kamouflage skulle man kanske kunna säga. Glasyrstänken såg ut som stora bläckklumpar (blommor), men när Egon försvann från scenen vältrade de som vågade sig i ett hav av blommande ängar. Britts sinne för akantusen växte i takt med att hon inte längre kände sig fängslad av mästarens formspråk.