Ulf Engström blev vid sitt städ

Om Ulf måste man säga att han var annorlunda. Silversmed blev han redan 1960. Med keramik arbetade han bara en kort period och då blev det perfekt. Inte ett "streck" blev till utan att det var en medveten tanke bakom.

I Tuuloskorpis anda registrerar han idag med en "billig" kamera den enkla människan i Dala-Floda och på de nordatlantiska öarna. Dit reser han ofta för att få vara ifred och frihet. För övrigt var han den ende i Björbo som berömde Ingvars skulptur. Han sa att föremålet hade en inneboende dynamik som man bara kan hitta hos den franske konstnären Closett.

Ulf blev silversmed redan 1960. Med keramik arbetade han bara en kort period. Även ringar och halsband är perfekta. Foto och silverarbeten; Ulf Engström 1969 Björbo

Om honom kan jag avsluta denna lilla subjektiva betraktelse över de som arbeta på logen 1968-69 med att säga att han liksom Ingvar var allvarligt lagd, men när allt kommer omkring är de vandras motsatts. Ulf bryr sig inte om vad andra tycker om honom, men det gör Ingvar. Ulf går sin egen väg och han lämnar bakom sig det som han inte behöver, men Ingvar ältar däremot det som han varit med om tills han blir grön i ansiktet av ilska (grön = klar). Ulf satt ofta ensam i sin verkstad och knackade på sitt städ medan Ingvar efter drejandet plitade på ett manus med temat; bli älskad för den man är och inte för hur duktig man varit.


På den här bilden gör Ingvar ett uppkast till manus. Bokens arbetsnamn hade den passande titeln "Bror-Duktig". Foto; Ulf Engström, Dala-Floda Dalarna 1968.

Noggrannhet var också något som Ulf ärvt av sin far Ivan och det gav resultat, men Ingvars manus var något han spydde upp (uppkast) och som inte gick att läsa eller förstå. Periodvis levde Ulf på gammal fil, något som av omgivningen uppfattades som en form av späkning, men det gjorde honom smal. Någon mage som Ingvar skaffat sig (Barbros åsikt) med åren får han heller inte uppleva.