Krutis uppgång och Ingvars avfall

När eleverna Ingvar och Krutis försökte frigöra sig från maestros inflytande blev det problem. För det första visste inte Ingvar vilken dekor han skulle ha i produktionen när Egon gav sig iväg. Det berodde på att läraren inte tyckte om blommor och blad. När han sedan fick  höra andras synpunkter på mästarens keramik då blev det många frågetecken. Då blev det svårt, för att inte säga omöjligt om man som Ingvar inte har nån bestämd uppfattning om estetiken.Skålen eller krukan visar Ingvars "enorma" behov av att gå sin egen väg. Dekoren hittade han inom det Sydamerikanska kulturområdet. Foto och keramik: Ingvar, ABF Gubbängen Stockholm 1975

Detta gällde inte Krutis. På logen arbetade han i bara sex månader. Enligt honom berodde det på att han hade synpunkter på hur företaget skulle skötas. Tio år senare hade Krutis egen verkstad i Gamla Stan och 2008 flyttade han till Gävle, men från början var han företagsekonom och gick på den företagsekonomiska linjen vid Leksands folkhögskola. På fritiden drev han ”Klubb Rap", som låg vid brofästet nära Noret. Det var han som gav Egon mästartitel.

I motsatts till Ingvar hade Krutis samma känsla för det estetiska som Egon. Det berodde på att han var med vid starten och då gällde det att hitta något säljbart. I början sneglade han och även Egon på Gustavsberg som Krutis haft kontakt med en kort period innan han kom till Björbo, men de höll inte måttet. Tillslut hittade Egon sitt signum i den fornnordiska kulturtraditionen och Krutis hängde på.Fatet är ett bra exempel på att Krutis hade haft kontakt med en av Fribergs drejare vid Gustavsberg STUDIO. Ljuslyckta med sopp ligger honom däremot i fatet - ett bevis på en folklig humor med erotiska anspelningar som esteten inte tycker om. Foto: LT Gamla Stan 2009

Ingvar som däremot ville frigöra sig från mästarens påverkan insåg att det enda sättet att kom ifrån hans influens var att skulptera. Tyvärr minns få hans första keramikutställning och den skulptur som föreställde konstnärens eget avfall. Trots att den var förgylld hade den inga konstnärliga kvalitéer att tala om, men många besökare såg däremot i skapelsen en drakdödare.

Om Ingvar kan man inte i dag säga det Alex sa om honom 1968 dvs. "Han är som en ledsen hund, klappar man honom kan han bitas!". Det positiva är att han numera låter den goda kärnan växa. Med andra ord har han hitta sig själv och vet vad han vill göra med sitt liv.

För rättvisans skull kan jag nämna att Krutis tillhör de som ekonomiskt lyckas bäst inom det keramiska yrkesområdet. Han kan till och med skryta med att han vinstmaximerat. En bidragande orsak var den omtalade nässköljaren, men eftersom han ville ha lönsamhet då var han tvungen ge avkall på det konstnärliga.

En bidragande orsak till Krutis vinstmaximering var den omtalade nässköljaren, men för att gå med vinst var han tvungen att ge avkall på det konstnärliga. Att pipen hade formen av en manslem var inte av "ondo" utan det var av nödvändighet. Trycket i den långa pipen gör att näsgågen rensas ordentligt. Foto: LT Stockholm 2009.


Han skapade därför en produkt som inte hade något med det vi i dagligt tal kallar keramik - pipen hade formen av en manslem. Läget i Gamla Stan betydde också en del, men helt avgörande, om man vill tjäna mycket pengar är att ha näsa för en bra affär.

Om Krutis produktionen i övrigt kan man säga att många föremål har pornografisk anspelning. Detta är något som esteten upplever som vulgärt och enbart som pub-likferie. Mot detta kan man invända och säga att folklig humor har aldrig varit särskilt populär i sådana kretsar. Med andra ord är Krutis en god representant för alla de som vill producera erotiska skapelser utan att skämmas.

Britt Larsson solar sig i skenet!

Britt tillhörde, liksom Ingvar de vilsekomna och förrykta existenser som uppehöll sig på Svensson loge i slutet av 1960-talet. När de arbetade tillsammans var det som sagt ingen som vågade dekor sina föremål med blommor och blad. Det var Egons uppfattning som härskade i konstnärskollektivet och mästarens omdömen stod högt i rang.

Britt och Ingvar tillsammans under Egons pisspotta. Utförandet var lika genialt som komiskt. Mitt på pottkanten finns det en ring som förhindra spill på golvet vid morgonstånd. Foto; Annalisa Lidell, Björbo Svensson loge Dalarna 1968.

Det som hände Britt kan man säga är godartat, om man bortser från ett kort förhållande med Ingvar 1968-69 och alla annan avfallshantering. Efter bara några år slutade hon med keramiken och istället började hon måla. På detta område hade hon tidigare ”fuskat” så det var ingett nytt, men när hon gifte sig och fick barn blev det som det brukar - ett lååångt uppehåll. Tillslut gav hon upp och började måla igen, men då fick barnen snällt följa med ut i naturen till allmänhetens beskådan.

I Britts måleri var det i början fler mörka tonarter än ljusa och de påminde om maestro sagolika keramik, men efterhand blev de ljusare och fulla av glädje. Bilderna var också drömlika och symboliska, men när genombrott kom glödde solen och lyste upp den "stillsamma" tillvaron. Det resulterade 2005 i en utställning på Galleri Bondesonen, men innan hade hon flera utställningar i Dalarna.

Tillslut fann Britt den glödande sol som lyste upp den "stillsamma" tillvaron. Det resulterade 2005 i en utställning på Galleri Bondesonen, men innan hade hon flera utställningar i Dalarna. Målning; Britt Larsson, Västansjö Borlänge Dalarna 2005.

Om Britt bör man tillägg att hon och Barbro Sörman skapade en egen variant av Egonismen. De använde flitigt stänkglasyrerna, ett slags kamouflage skulle man kanske kunna säga. Glasyrstänken såg ut som stora bläckklumpar (blommor), men när Egon försvann från scenen vältrade de som vågade sig i ett hav av blommande ängar. Britts sinne för akantusen växte i takt med att hon inte längre kände sig fängslad av mästarens formspråk.

Ulf Engström blev vid sitt städ

Om Ulf måste man säga att han var annorlunda. Silversmed blev han redan 1960. Med keramik arbetade han bara en kort period och då blev det perfekt. Inte ett "streck" blev till utan att det var en medveten tanke bakom.

I Tuuloskorpis anda registrerar han idag med en "billig" kamera den enkla människan i Dala-Floda och på de nordatlantiska öarna. Dit reser han ofta för att få vara ifred och frihet. För övrigt var han den ende i Björbo som berömde Ingvars skulptur. Han sa att föremålet hade en inneboende dynamik som man bara kan hitta hos den franske konstnären Closett.

Ulf blev silversmed redan 1960. Med keramik arbetade han bara en kort period. Även ringar och halsband är perfekta. Foto och silverarbeten; Ulf Engström 1969 Björbo

Om honom kan jag avsluta denna lilla subjektiva betraktelse över de som arbeta på logen 1968-69 med att säga att han liksom Ingvar var allvarligt lagd, men när allt kommer omkring är de vandras motsatts. Ulf bryr sig inte om vad andra tycker om honom, men det gör Ingvar. Ulf går sin egen väg och han lämnar bakom sig det som han inte behöver, men Ingvar ältar däremot det som han varit med om tills han blir grön i ansiktet av ilska (grön = klar). Ulf satt ofta ensam i sin verkstad och knackade på sitt städ medan Ingvar efter drejandet plitade på ett manus med temat; bli älskad för den man är och inte för hur duktig man varit.


På den här bilden gör Ingvar ett uppkast till manus. Bokens arbetsnamn hade den passande titeln "Bror-Duktig". Foto; Ulf Engström, Dala-Floda Dalarna 1968.

Noggrannhet var också något som Ulf ärvt av sin far Ivan och det gav resultat, men Ingvars manus var något han spydde upp (uppkast) och som inte gick att läsa eller förstå. Periodvis levde Ulf på gammal fil, något som av omgivningen uppfattades som en form av späkning, men det gjorde honom smal. Någon mage som Ingvar skaffat sig (Barbros åsikt) med åren får han heller inte uppleva.